Chapter 2 - Start Over
"Du hade rätt", viskade Colton så pass högt att bara han och jag kunde höra det. "Och du hade fel", mumlade jag irriterat. Han hade 'dumförklarat' mig och påstått att jag sett fel, retat mig, och nu - nu var de i korridoren gåendes emot mig.
Jag mötte en av killarnas blickar. Han hade normal långt brunt hår och grönbruna ögon. Jag kunde inte riktigt avgöra om de var bruna eller gröna, kanske hade hans ögon en nyans utav båda. Han var snygg precis som blondinen bredvid honom. De alla var snygga. Jag kunde inte sluta titta på dem. Det var något med dem. Det var precis som de alla var sorgsna, men varför dem var det kunde jag inte riktigt avgöra. De såg ledsna och irriterade ut, och om jag ska vara helt ärlig var det gulligt.
De gick rakt förbi mig, och den här gången tittade ingen utav dem på mig. Det var precis som jag inte existerade längre. De gick förbi mig, följde korridoren och svängde därefter åt höger, vilket ledde till rektorsexpedition. När de var bortom synhåll började alla i korridoren viska om vilka dem var, och varför dem var här...
"Känner du dem?" tittade Colton frågandes på mig. Jag skakade på huvudet. "Varför tror du det?" Han började gå emot våra skåp. "Du tittade ut genom fönstret hela biologilektionen precis som om du väntade dem", låste han upp skåpet.
Eftersom att jag och Colton hade skåpen bredvid varandra kunde vi titta på varandra medan vi pratade.
"Jag känner dem inte Colton, jag råkade bara titta ut genom fönstret i det ögonblicket dem kom, allt var en ren slump", ryck jag på axlarna och tog ut mina matteböcker. "Säkert?" tittade han allvarligt på mig precis som om han misstänkte att jag ljög. "Ja, jag tittade bara ut genom fönstret eftersom det regnade så dant och allt jag ville var att det skulle sluta", små log jag och stängde igen mitt skåp.
"Du?"
"Ja?"
"Har du ett sudd extra? Alla mina verkar ha försvunnit", suckade jag. "Här", sträckte han fram ett grönt sudd. "Tack", log jag tacksamt. "Inga problem, kompis", la han armen om mig och smällde igen sitt skåp.
"Varför smäller du alltid igen ditt skåp istället för att stänga det som normala människor?"
"Eftersom jag är annorlunda och min mamma säger att annorlunda är bra."
"Den där raggningsrepliken lär du inte komma långt med."
Han himlade med ögonen och ignorerade min dumma kommentar. Vi började gå emot mattelektionen. Det var fullt med elever där när vi kom dit.
"Varför sitter Ashley och Alex på våra platser?" Sa jag irriterat. "Låt dem, de är bättre att de sitter längst bak än framför oss, på så sätt slipper vi se dem äta varandras ansikten", flinade han. "De är officiellt skolans fulaste par", satte jag mig ner på en stol lite längre fram än där jag brukade sitta. "Håller med."
*
Mrs Johnson tittade irriterat på de fyra pojkarna som hon var målsman för. De fyra pojkarna bodde hos henne av olika skäl, men en sak de alla hade gemensamt var att de inte kunde bo hos sina biologiska familjer. Därför bodde de hos Mrs Johnson. Hon såg till att de fick mat, kläder och någonstans att bo på. Mrs Johnson var en fyrtioårig gammal tant med blont hår och var inte särskilt lång av sig.
"Måste vi bo här?" Muttrade Niall och tittade irriterat på Mrs Johnson. Hon nickade som svar och gav honom en allvarlig blick. "Eftersom vi inte kunde bo kvar i vårat gamla hus så måste vi göra det." Harry suckade högt och la armarna i kors. "Bara för att huset är ett jävla ruckel måste vi lämna allt vi har bakom oss." Louis smålog åt hans kommentar vilket bara gjorde henne irriterad.
Deras tidigare hus hade varit ett stort hus men en lagom stor gård. Dock var huset över tjugo år gammal vilket gjorde att de behövde flytta. Huset hade fått fuktskador och andra skador de inte hade råd att reparera, därför var det billigare att flytta. Så Mrs Johnson valde att flytta till storstaden med pojkarna. Hon hade alltid bott i småstäder och ville nu ha en förändring.
"Ni kommer få nya vänner och tivas här med", log hon övertygat. "Ja, eller hur vilka vill vara vän med foster barn", muttrade Zayn irriterat och lämnade kontoret.
"Jag är säker på att ni kommer trivas på vår skola", tittade rektorn milt på pojkarna som bara nickade kallt.
De ville inte bo här, de ville inte ha nya vänner, och de ville framförallt inte behöva berätta om deras förflutna igen.
De lämnade rektorns kontor och började gå emot deras nya klass. De mötte upp Zayn i korridoren som inte kunde sluta tjura.
"Så vart ska vi nu?" Undrade han. "Er nya klass", log Mrs Chrush. "Ni kommer gilla dem, de är inte så dåliga, och ni kommer ha min man i biologi", log hon milt. De var något med henne som fick de alla att tänka till. Hon var ovanligt snäll och de kunde inte riktigt avgöra om det var ett rent skådespel eller om det var så hon var.
Sooorrry för så sent kapitel men hade inte tid på skolavslutningen och har haft utegångsförbud vilket jag fortfarande har. Får inte sitta vid datorn egentligen men mummy tkr synd om mig så nu hade jag tid att skriva ett kapitel. Enjoy! Nästa kapitel kommer när jag får ha min dator igen haha.
Chapter 1 - I Saw Something
"Förlåt, det ska inte hända igen."
"Bra, för jag förstår inte vad du ser i det där fönstret."
Biologi var nog det tråkigaste ämnet som fanns efter fysik. Mr Chrush var en sträng man i femtioårsåldern med brunt hår, och blåa ögon. Ibland undrar jag om han färgat det då det var ovanligt mörkbrunt. De var nog färgat, ursprungligen hade han förmodligen sandbrunt hår. Hursomhelst älskade han att tortera mig. Jag och Colton brukar slå vad om att han hatar mig, och jag kan sätta mitt liv på att han gör det. Jag var för högljudd och allt för pratig, det var nog därför han avskydde mig så mycket.
"Ryck upp dig", slog Colton till mig löst på armen, och log sitt söta pojkaktiga leende. Gud, han var snygg.
"Han hatar mig", muttrade jag irriterat och vände blicken emot fönstret. "Letar du efter någon?" Jag vände hastigt blicken emot honom och mötte hans blick. "Nej, varför tror du det?" Höjde jag på ögonbrynen. "För att du stirrar ut genom fönstret istället för att anteckna inför provet imorgon." Jag tittade skräckslaget på honom. "Har vi prov imorgon?" Skrek jag nästan och såg ut att få en hjärtattack närsomhelst. Colton började skratta ovanligt högt och såg ut att kissa på sig när som. "Kul att jag roar dig", muttrade jag irriterat medan han tog sig samman. "Herregud", skrattade han och fick tårar. "Det är inte kul", slog jag till honom på axeln.
"Aj, det där gjorde ont ju!"
"Bättre! Kan du sluta larva dig och berätta om provet nu?"
"Mr Chrush har gått igenom allt på tavlan men du var upptagen med att kyssa fönstret."
"Jätte kul, verkligen, fortsätt skratta du."
"Kom igen Les det är faktiskt kul!"
"Vill du veta vad som är kul? Den där gången när du..."
Han tog tag i mig och hade händerna för munnen på mig. "Du lovade!" väste han irriterat och såg ut att vilja slå till mig. Jag försökte att säga något men det gick inte då han hade händerna för min mun. När både lugnat ner sig tog han bort sina händer och stirrade på mig.
"Kan du berätta om provet vi ska ha imorgon nu?"
"Du ser tavlan? Allt som står där, alla bilder han ritat och alla sidor han skrivit är det som kommer på provet imorgon. Skriv ner sidorna och skriv av allt han ritat och skrivit så borde du iallafall få E imorgon."
"Tack", log jag tacksamt och öppnade upp mitt skrivhäfte. Jag började med att skriva ner sidorna han skrivit, och därefter antecknade allt som stod på tavlan, varje ord och varje bild.
Det tog inte så lång tid som jag trodde att det skulle göra, det tog max femton minuter. När jag var klar stängde jag igen mitt skrivhäfte, la ner det i min biologibok, och stirrade på klockan. Vi slutade om en halvtimma.
Jag skulle aldrig komma ut ur den här salen levande...
Jag vände blicken emot fönstret igen och suckade högt. Det regnade. Gud, vad jag hatade regn. Det är ganska ironiskt, att jag hatar regn då jag bor i England som är ett land där det regnar mycket. Jag förbannar den dagen min mamma tvingade hit mig. Jag fattar inte varför hon valde att flytta hit. Av alla länder i den här världen valde hon just England ett land där det regnar mycket. Allt jag ville var att det skulle sluta regna så jag slipper att bli blöt på vägen till gymmet, dock kommer det aldrig hända. Så som det ser ut kommer det nog regna hela natten, om jag har tur, vilket jag aldrig har, så kanske jag får åtminstone en solig dag denna vecka.
Jag fortsatte titta ut genom fönstret och fick syn på något, det såg ut som en stor klump. Eftersom att det var mörkt på grund av att det var höst såg jag knappt vad det var. Jag kollade noggrannare såg tillslut att det inte var något utan någon, nej det var några. Jag kunde inte riktigt avgöra om de var tjejer eller killar då de var så långt bort men deras riktning verkade vara emot skolan.
Konstigt, alla har lektion nu och ingen skulle gå ut i det här vädret. De gick närmare skolan och nu kunde jag se vilka det var. Fyra pojkar, och en gammal tant i fyrtioårsåldern.
"Ej, Colton kolla", ryckte jag i hans tröja och pekad emot fönstret. Han kollade ut ur fönstret och sedan på mig.
"Vad är det jag ska kolla efter?" Jag rynkade på pannan och tittade förvånat på honom. "Såg du inte?" han skakade på huvudet, "Såg vad?" Jag tittade hastigt ut genom fönstret igen men den här gången var dem inte där. "Jag svär på mitt allt det var några där nere", mumlade jag förvirrat. "De kan inte bara försvinna", mumlade jag för mig själv. "Det är mörkt ute Leslie, du kan ha sett fel, fortsätt plugga inför provet imorgon du kommer aldrig klara det om du stänger igen dina böcker, börja läs nu", sa han och började läsa i sin biologibok.
"Men jag såg inte fel", viskade jag för mig själv knappt hörbart.
Det hade varit några där. Jag såg dem.
Jag gjorde som han sa och öppnade böckerna för att sedan läsa på sida hundrafemton i boken.
Resten av lektionen gick fortare än vad jag trodde att den skulle göra och precis när jag läst klart den sista sidan var lektionen slut.
"Ser du? Det var inte så svårt", reste han på sig och började gå ut ur klassrummet, och lika så gjorde jag.
"Colton?"
"Ja?"
"Du tror mig inte eller hur?"
"Les de är mörkt ute och du ser trött ut, släpp det bara."
"Men jag såg några..."
Jag avslutade aldrig meningen för rakt framför mig gick fyra pojkar och en tant i fyrtioårsåldern emot oss, och dem gick inte på vår skola.
Jag lovar att jag kommer skriva klart denna novell innan sommarens slut dååååå jag har föööör mkt fritid. Puuuusssss
Prolog -Something Broken Can’t Be Fixed
”Mor”, sa jag och kollade på min mor som satt med händerna för ansiktet. Hon grät. Jag drog efter andan och insåg att detta hade gått överstyr.
Våra liv hade gått åt helvete och nu – nu var det försent. Både jag och mina vänner visste att vi inte kunde strida för alltid även fast vi ville. Vi hoppades på att detta för alltid skulle räcka för att besegra det onda som fanns runt om oss. Miss Jane rektorn på vår skola sa alltid: ”Jag vet att det verkar hopplöst nu men under mörka tider ser allt hopplöst ut. Ljusa tider kommer. Ljus kommer vinna över mörker och mörker komma dö ut av ljusets låga, det lovar jag er.” Själv hade jag inte trott henne. Ett år hade kriget i Jangbrigd pågått, och fortfarande var det inte över. De flesta hade dött under striderna det var få kvar av oss, häxor och trollkarlar. De flesta var barn som inte ens visste mycket om magi. Olärda och okunniga. Vi var bara nybörjare utan en riktig examen. Jag skulle aldrig bli en fullbordad häxa, aldrig.
”Mor”, viskade jag vädjande. ”Leslie”, braste hon ut. ”Jag är så ledsen älskling jag… J-jag är så ledsen”, grät hon hysteriskt. Jag höjde på ena ögonbrynet och förstod ingenting. Jag tittade mig omkring i vardagsrummet och insåg att något fattades, nej. Inte något utan någon. Jag drog efter andan och försökte att andas regelbundet men det verkade hopplöst. Min puls hade ökat och blodet i mina ådror pumpade så mycket att jag kände mig spyfärdig.
”Mor var är far?” min röst var nära på att spricka men det gjorde den inte – inte än. ”Jag… Leslie… J-jag...” hon kunde inte ens avsluta meningen hennes tårar rann hejdlöst ner för hennes rosenröda kinder. Det krossade varje tioårings hjärta att se ens mor gråta, men det hon hade att säga skulle vara göra allt värre, jag bara – jag bara visste det.
Försiktigt gick jag emot henne med så lätta steg att man bara kunde höra min mors snyftande. Jag satte mig på knä framför henne, fattade taget om hennes händer, höll dem hårt precis som det vore det sista jag skulle göra i livet och mötte min mors sorgsna blick.
Hon hade förlorat sin sanna kärlek – min far.
”Han… Han är borta”, viskade hon knappt hörbart. Jag hörde inte ens vad hon sa egentligen förutom ordet ”borta” och det var det som fick mig att inse hur resten av meningen löd.
I bråkdelen av en sekund kunde jag se världen framför mig försvinna bort och jag följde med den. I bråkdelen av en sekund kändes det som någon slet ut mitt hjärta ur bröstkorgen. Jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder och allt jag kunde tänka på var… Jag skulle aldrig få se honom igen. Mina tankar vandrade fritt emot saker jag inte ens ville tänka på. Tårarna rann och mitt hjärta brast itu precis som min mors gjorde men hundra gånger värre.
”Led han?” hasplade jag ur mig. Hon nickade och grät ännu mer. ”Langdon berättade allt. Dem höll honom Leslie. Och istället för att döda honom med magi gjorde dem det på ett mänskligt sätt… Med ett svärd. De stack det rakt igenom hjärtat.”
Jag kände hur muren jag byggt upp förstördes, bara rasade ner. Jag skakade på huvudet och mumlade förtvivlat 'nej'. Jag slöt mina ögon i bråkdelen av en sekund och min värld svartnade till, jag klarade inte av det smärtan var olidlig. En häxas förlust var inte som en mänskligs den var hundra gånger värre.
*
Miss Wale visste inte vad hon skulle göra. Hennes mans förlust hade tagit kål på henne. Hon kunde inte ens tänka klart. Allt hon ville var att dö med honom, sida vid sida. Men det gick inte. Miss Wale visste att hennes dotter behövde henne – hon visste att världen behövde dem båda. Så hon gjorde något hon aldrig gjort tidigare. Hon kastade en förbannelse över sig själv. Förbannelsen skulle få henne att aldrig kunna känna igen. Hon skulle bara vara kapabel till en sak i livet, och det var att kunna ge hennes dotter kärlek. Men alla andra känslor var så gott som borta. Hon var ett tomtskal med inget annat än hat för omvärlden. Hon skulle få sin hämnd, det hade hon svurit på. Men inte förrän tiden var inne och dem fyra återuppstod igen.
”Cassie, Nate och Leslie, min dotter måste härifrån och det är nu”, sa Miss Wale ursinnigt. Miss Jane mötte hennes blick med en sträng blick. Miss Jane var inte nöjd med Artys förhastade slutsatser (Artys Wale). ”Artys, gamla goda vän, vi kan inte ta förhastade slutsatser än. Det finns många elever som måste lämna Jangbrigd inte bara din dotter och hennes tre vänner”, sa miss Jane och försökte att låta så normal hon kunde. Hon visste att hennes gamla goda vän hade fått sitt hjärta krossat och skulle aldrig bli sig lik igen, någonsin. Hon visste mycket väl att sorgen hade tagit över hennes kropp och att hennes slutsatser bara kom av en sak – en moderskärlek.
”Chally, Leslie är allt jag har kvar”, viskade Miss Wale med en knappt hörbar röst. Miss Wale nickade förstående.
”Jag skickar dem till den mänskliga världen på ett villkor”, sa hon allvarligt. Miss Wale nickade hysteriskt. ”Vad som helst.”
”De ska alla skickas långt ifrån varandra, och Artys…”
”Ja Chally?”
”Artys i den mänskliga världen finns inte magi, på något sätt.”
”Men förbannelser? Hur funkar dem?” miss Wales röst kom ut som en viskning. ”Det är det närmaste du kan komma magi, om du bär på en förbannelse följer den med dit. Men Artys det innebär mer än så…”
”Vad menar du Chally?”
”Det betyder att förbannelser kan väckas till liv där också”, förklarade Miss Jane. Miss Wale nickade förstående och log.
”När dem fyra återuppstår ska jag återkomma och ta tillbaka det som är vårt”, sa miss Wale övertygande. ”Artys hur kan du veta att dem fyra är tillbaka om du är i en annan värld?” frågade miss Jane nyfiket. ”Magi flyter i mina ådror Chally jag vet när dem fyra återuppstår det gör vi alla.”
”Den nya generationen av dem fyra ska återuppstå och endast då ska vi ses igen goda vän”, sa miss Jane och ställde sig upp för att skaka miss Wales hand. De kollade på varandra länge innan miss Jane braste ut i tårar och drog in sin gamla gode bästa vän i famnen för en sista kram de någonsin skulle ha innan de fyra återuppstod.
”Jag ska skicka er till England, London och jag ska välsigna er, ni kommer finna lycka”, sa miss Jane och blåste ett rött sorts pulver över miss Wale.
”Tack gode vän, jag kommer aldrig glömma dig, vi kommer träffas igen, så är det sagt och så ska det bli”, sa miss Wale och kände igen. Det var första gången hon kände och det skulle bli hennes sista. Förbannelsen låter en bara känna en gång, och miss Jane väckte denna gång till liv.
Det röda pulvret om slukade miss Wale och fick henne att känna sig illamående, på ett bra sätt.
”Se så, gå nu packa dina väskor vid midnatt kommer du försvinna och så kommer Cassie och Nate med deras familjer, jag tar handom dem sen”, sa miss Jane och vände sig om för att kollade emot fönstret. Miss Wale gick sin väg ut ur det stora slottet, så kallad skola och gick emot hennes nya liv.
”När dem fyra återuppstår ska jag komma tillbaka”, sa hon för sig själv. ”Med min dotter och magi ska komma till liv igen i våra liv.”
Hello lost friends, om du läser detta, om du nu ens är kvar på bloggen så ska jag börja skriva igen denna sommaren då jag har lov och all tid i världen till att göra det jag brinner för; att skriva noveller. Så slå dig ner, och beredd dig på något storslaget BECAUSE IM BACK.
The Way To One Direction - Handling
Leslie Wale förlorar sina krafter som tioåring. Hon och hennes vännder har inget val - de måste iväg. Hennes mamma tvingar henne ifrån Jangbrigd till den mänskliga världen. De placeras alla på speciella platser av en anledning. Cassie hamnar i Amerika, Texas, Nate hamnar i Sydney, Australien, och Leslie själv hamnar i London, England. På så sätt kommer de aldrig kunna använda magi igen. Leslie lever ett normalt liv, ett super normalt liv. Men när hon träffar Zayn Malik förändras allt. Det må vara det bästa som hänt Leslie, men med tiden inser hon att det som började med ett enkelt hej blev det som vände upp och ner på hennes liv. Tillsammans med Liam, Nial, Harry, Louis, Cassie, Nate och Zayn måste hon ta tillbaka vad som en gång var hennes, men till vilket pris?
Det är förbjudet att ta idéer, eller överhuvudtaget