Jag stod helt still, det var som jag var helt förstenad och inte kunde röra på mig. Jag hade sett rätt. Colton hade fel. Det hade inte varit för mörkt. Det har varit fyra killar och en tant i fyrtioårsåldern på skolgården. De gick emot oss och alla som stod i korridoren kunde inte slita blicken ifrån dem. De var något med dem som gjorde att alla tittade extra mycket. De alla hade brunt hår förutom en som hade blont. Det roliga är att den blonda var sjukt snygg på nära håll vilket var något jag inte hade räknat med då jag aldrig riktigt kunde finna blonda killar så attraktiva. Jag vet inte varför men de var inget som tilltalade mig. Han var den första.
"Du hade rätt", viskade Colton så pass högt att bara han och jag kunde höra det. "Och du hade fel", mumlade jag irriterat. Han hade 'dumförklarat' mig och påstått att jag sett fel, retat mig, och nu - nu var de i korridoren gåendes emot mig.
Jag mötte en av killarnas blickar. Han hade normal långt brunt hår och grönbruna ögon. Jag kunde inte riktigt avgöra om de var bruna eller gröna, kanske hade hans ögon en nyans utav båda. Han var snygg precis som blondinen bredvid honom. De alla var snygga. Jag kunde inte sluta titta på dem. Det var något med dem. Det var precis som de alla var sorgsna, men varför dem var det kunde jag inte riktigt avgöra. De såg ledsna och irriterade ut, och om jag ska vara helt ärlig var det gulligt.
De gick rakt förbi mig, och den här gången tittade ingen utav dem på mig. Det var precis som jag inte existerade längre. De gick förbi mig, följde korridoren och svängde därefter åt höger, vilket ledde till rektorsexpedition. När de var bortom synhåll började alla i korridoren viska om vilka dem var, och varför dem var här...
"Känner du dem?" tittade Colton frågandes på mig. Jag skakade på huvudet. "Varför tror du det?" Han började gå emot våra skåp. "Du tittade ut genom fönstret hela biologilektionen precis som om du väntade dem", låste han upp skåpet.
Eftersom att jag och Colton hade skåpen bredvid varandra kunde vi titta på varandra medan vi pratade.
"Jag känner dem inte Colton, jag råkade bara titta ut genom fönstret i det ögonblicket dem kom, allt var en ren slump", ryck jag på axlarna och tog ut mina matteböcker. "Säkert?" tittade han allvarligt på mig precis som om han misstänkte att jag ljög. "Ja, jag tittade bara ut genom fönstret eftersom det regnade så dant och allt jag ville var att det skulle sluta", små log jag och stängde igen mitt skåp.
"Du?"
"Ja?"
"Har du ett sudd extra? Alla mina verkar ha försvunnit", suckade jag. "Här", sträckte han fram ett grönt sudd. "Tack", log jag tacksamt. "Inga problem, kompis", la han armen om mig och smällde igen sitt skåp.
"Varför smäller du alltid igen ditt skåp istället för att stänga det som normala människor?"
"Eftersom jag är annorlunda och min mamma säger att annorlunda är bra."
"Den där raggningsrepliken lär du inte komma långt med."
Han himlade med ögonen och ignorerade min dumma kommentar. Vi började gå emot mattelektionen. Det var fullt med elever där när vi kom dit.
"Varför sitter Ashley och Alex på våra platser?" Sa jag irriterat. "Låt dem, de är bättre att de sitter längst bak än framför oss, på så sätt slipper vi se dem äta varandras ansikten", flinade han. "De är officiellt skolans fulaste par", satte jag mig ner på en stol lite längre fram än där jag brukade sitta. "Håller med."


*

 

Mrs Johnson tittade irriterat på de fyra pojkarna som hon var målsman för. De fyra pojkarna bodde hos henne av olika skäl, men en sak de alla hade gemensamt var att de inte kunde bo hos sina biologiska familjer. Därför bodde de hos Mrs Johnson. Hon såg till att de fick mat, kläder och någonstans att bo på. Mrs Johnson var en fyrtioårig gammal tant med blont hår och var inte särskilt lång av sig.
"Måste vi bo här?" Muttrade Niall och tittade irriterat på Mrs Johnson. Hon nickade som svar och gav honom en allvarlig blick. "Eftersom vi inte kunde bo kvar i vårat gamla hus så måste vi göra det." Harry suckade högt och la armarna i kors. "Bara för att huset är ett jävla ruckel måste vi lämna allt vi har bakom oss." Louis smålog åt hans kommentar vilket bara gjorde henne irriterad.
Deras tidigare hus hade varit ett stort hus men en lagom stor gård. Dock var huset över tjugo år gammal vilket gjorde att de behövde flytta. Huset hade fått fuktskador och andra skador de inte hade råd att reparera, därför var det billigare att flytta. Så Mrs Johnson valde att flytta till storstaden med pojkarna. Hon hade alltid bott i småstäder och ville nu ha en förändring.
"Ni kommer få nya vänner och tivas här med", log hon övertygat. "Ja, eller hur vilka vill vara vän med foster barn", muttrade Zayn irriterat och lämnade kontoret.
"Jag är säker på att ni kommer trivas på vår skola", tittade rektorn milt på pojkarna som bara nickade kallt.
De ville inte bo här, de ville inte ha nya vänner, och de ville framförallt inte behöva berätta om deras förflutna igen.
De lämnade rektorns kontor och började gå emot deras nya klass. De mötte upp Zayn i korridoren som inte kunde sluta tjura.
"Så vart ska vi nu?" Undrade han. "Er nya klass", log Mrs Chrush. "Ni kommer gilla dem, de är inte så dåliga, och ni kommer ha min man i biologi", log hon milt. De var något med henne som fick de alla att tänka till. Hon var ovanligt snäll och de kunde inte riktigt avgöra om det var ett rent skådespel eller om det var så hon var.

---

Sooorrry för så sent kapitel men hade inte tid på skolavslutningen och har haft utegångsförbud vilket jag fortfarande har. Får inte sitta vid datorn egentligen men mummy tkr synd om mig så nu hade jag tid att skriva ett kapitel. Enjoy! Nästa kapitel kommer när jag får ha min dator igen haha.