"Leslie", skrek Mr Chrush. Jag flyttade blicken ifrån fönstret, och mötte hans blåaögon. "Ja?" smålog jag för att lätta på stämningen, han såg ovanligt irriterad ut. "Kan du upprepa vad jag just sa?" Jag skakade på huvudet, "Jag hörde inte vad..." han avbröt mig hastigt utan att ens låta mig avsluta meningen. "Och varför hörde du inte vad jag hade att säga? Är det så pass mycket intressantare att stirra på ett fönster än att höra vad jag har att säga?" Hela klassen började skratta, och mina kinder fick en rödrosa nyans. "Nej, asså..." jag kunde inte avsluta meningen för jag visste inte vad jag skulle säga. Det skulle iallafall sluta med att hela klassen skratta åt mig.
"Förlåt, det ska inte hända igen."
"Bra, för jag förstår inte vad du ser i det där fönstret."

Återigen skrattade klassen åt Mr Chrush dumma kommentar om fönstret fast den här gången högre. Jag suckade bara, och började anteckna vad han skrev på tavlan.
Biologi var nog det tråkigaste ämnet som fanns efter fysik. Mr Chrush var en sträng man i femtioårsåldern med brunt hår, och blåa ögon. Ibland undrar jag om han färgat det då det var ovanligt mörkbrunt. De var nog färgat, ursprungligen hade han förmodligen sandbrunt hår. Hursomhelst älskade han att tortera mig. Jag och Colton brukar slå vad om att han hatar mig, och jag kan sätta mitt liv på att han gör det. Jag var för högljudd och allt för pratig, det var nog därför han avskydde mig så mycket.
"Ryck upp dig", slog Colton till mig löst på armen, och log sitt söta pojkaktiga leende. Gud, han var snygg.
"Han hatar mig", muttrade jag irriterat och vände blicken emot fönstret. "Letar du efter någon?" Jag vände hastigt blicken emot honom och mötte hans blick. "Nej, varför tror du det?" Höjde jag på ögonbrynen. "För att du stirrar ut genom fönstret istället för att anteckna inför provet imorgon." Jag tittade skräckslaget på honom. "Har vi prov imorgon?" Skrek jag nästan och såg ut att få en hjärtattack närsomhelst. Colton började skratta ovanligt högt och såg ut att kissa på sig när som. "Kul att jag roar dig", muttrade jag irriterat medan han tog sig samman. "Herregud", skrattade han och fick tårar. "Det är inte kul", slog jag till honom på axeln.
"Aj, det där gjorde ont ju!"
"Bättre! Kan du sluta larva dig och berätta om provet nu?"
"Mr Chrush har gått igenom allt på tavlan men du var upptagen med att kyssa fönstret."
"Jätte kul, verkligen, fortsätt skratta du."
"Kom igen Les det är faktiskt kul!"
"Vill du veta vad som är kul? Den där gången när du..."
Han tog tag i mig och hade händerna för munnen på mig. "Du lovade!" väste han irriterat och såg ut att vilja slå till mig. Jag försökte att säga något men det gick inte då han hade händerna för min mun. När både lugnat ner sig tog han bort sina händer och stirrade på mig. 
"Kan du berätta om provet vi ska ha imorgon nu?"
"Du ser tavlan? Allt som står där, alla bilder han ritat och alla sidor han skrivit är det som kommer på provet imorgon. Skriv ner sidorna och skriv av allt han ritat och skrivit så borde du iallafall få E imorgon."
"Tack", log jag tacksamt och öppnade upp mitt skrivhäfte. Jag började med att skriva ner sidorna han skrivit, och därefter antecknade allt som stod på tavlan, varje ord och varje bild.
Det tog inte så lång tid som jag trodde att det skulle göra, det tog max femton minuter. När jag var klar stängde jag igen mitt skrivhäfte, la ner det i min biologibok, och stirrade på klockan. Vi slutade om en halvtimma.

Jag skulle aldrig komma ut ur den här salen levande...
Jag vände blicken emot fönstret igen och suckade högt. Det regnade. Gud, vad jag hatade regn. Det är ganska ironiskt, att jag hatar regn då jag bor i England som är ett land där det regnar mycket. Jag förbannar den dagen min mamma tvingade hit mig. Jag fattar inte varför hon valde att flytta hit. Av alla länder i den här världen valde hon just England ett land där det regnar mycket. Allt jag ville var att det skulle sluta regna så jag slipper att bli blöt på vägen till gymmet, dock kommer det aldrig hända. Så som det ser ut kommer det nog regna hela natten, om jag har tur, vilket jag aldrig har, så kanske jag får åtminstone en solig dag denna vecka.
Jag fortsatte titta ut genom fönstret och fick syn på något, det såg ut som en stor klump. Eftersom att det var mörkt på grund av att det var höst såg jag knappt vad det var. Jag kollade noggrannare såg tillslut att det inte var något utan någon, nej det var några. Jag kunde inte riktigt avgöra om de var tjejer eller killar då de var så långt bort men deras riktning verkade vara emot skolan.
Konstigt, alla har lektion nu och ingen skulle gå ut i det här vädret. De gick närmare skolan och nu kunde jag se vilka det var. Fyra pojkar, och en gammal tant i fyrtioårsåldern.
"Ej, Colton kolla", ryckte jag i hans tröja och pekad emot fönstret. Han kollade ut ur fönstret och sedan på mig.
"Vad är det jag ska kolla efter?" Jag rynkade på pannan och tittade förvånat på honom. "Såg du inte?" han skakade på huvudet, "Såg vad?" Jag tittade hastigt ut genom fönstret igen men den här gången var dem inte där. "Jag svär på mitt allt det var några där nere", mumlade jag förvirrat. "De kan inte bara försvinna", mumlade jag för mig själv. "Det är mörkt ute Leslie, du kan ha sett fel, fortsätt plugga inför provet imorgon du kommer aldrig klara det om du stänger igen dina böcker, börja läs nu", sa han och började läsa i sin biologibok.
"Men jag såg inte fel", viskade jag för mig själv knappt hörbart.
Det hade varit några där. Jag såg dem.
Jag gjorde som han sa och öppnade böckerna för att sedan läsa på sida hundrafemton i boken. 
Resten av lektionen gick fortare än vad jag trodde att den skulle göra och precis när jag läst klart den sista sidan var lektionen slut.
"Ser du? Det var inte så svårt", reste han på sig och började gå ut ur klassrummet, och lika så gjorde jag.
"Colton?"
"Ja?"
"Du tror mig inte eller hur?"
"Les de är mörkt ute och du ser trött ut, släpp det bara."
"Men jag såg några..."
Jag avslutade aldrig meningen för rakt framför mig gick fyra pojkar och en tant i fyrtioårsåldern emot oss, och dem gick inte på vår skola.

---