”Mor”, sa jag och kollade på min mor som satt med händerna för ansiktet. Hon grät. Jag drog efter andan och insåg att detta hade gått överstyr.

Våra liv hade gått åt helvete och nu – nu var det försent. Både jag och mina vänner visste att vi inte kunde strida för alltid även fast vi ville. Vi hoppades på att detta för alltid skulle räcka för att besegra det onda som fanns runt om oss. Miss Jane rektorn på vår skola sa alltid: ”Jag vet att det verkar hopplöst nu men under mörka tider ser allt hopplöst ut. Ljusa tider kommer. Ljus kommer vinna över mörker och mörker komma dö ut av ljusets låga, det lovar jag er.” Själv hade jag inte trott henne. Ett år hade kriget i Jangbrigd pågått, och fortfarande var det inte över. De flesta hade dött under striderna det var få kvar av oss, häxor och trollkarlar. De flesta var barn som inte ens visste mycket om magi. Olärda och okunniga. Vi var bara nybörjare utan en riktig examen. Jag skulle aldrig bli en fullbordad häxa, aldrig.

”Mor”, viskade jag vädjande. ”Leslie”, braste hon ut. ”Jag är så ledsen älskling jag… J-jag är så ledsen”, grät hon hysteriskt. Jag höjde på ena ögonbrynet och förstod ingenting. Jag tittade mig omkring i vardagsrummet och insåg att något fattades, nej. Inte något utan någon. Jag drog efter andan och försökte att andas regelbundet men det verkade hopplöst. Min puls hade ökat och blodet i mina ådror pumpade så mycket att jag kände mig spyfärdig.

”Mor var är far?” min röst var nära på att spricka men det gjorde den inte – inte än. ”Jag… Leslie… J-jag...” hon kunde inte ens avsluta meningen hennes tårar rann hejdlöst ner för hennes rosenröda kinder. Det krossade varje tioårings hjärta att se ens mor gråta, men det hon hade att säga skulle vara göra allt värre, jag bara – jag bara visste det.

Försiktigt gick jag emot henne med så lätta steg att man bara kunde höra min mors snyftande. Jag satte mig på knä framför henne, fattade taget om hennes händer, höll dem hårt precis som det vore det sista jag skulle göra i livet och mötte min mors sorgsna blick.

Hon hade förlorat sin sanna kärlek – min far.

”Han… Han är borta”, viskade hon knappt hörbart. Jag hörde inte ens vad hon sa egentligen förutom ordet ”borta” och det var det som fick mig att inse hur resten av meningen löd.

I bråkdelen av en sekund kunde jag se världen framför mig försvinna bort och jag följde med den. I bråkdelen av en sekund kändes det som någon slet ut mitt hjärta ur bröstkorgen. Jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder och allt jag kunde tänka på var… Jag skulle aldrig få se honom igen. Mina tankar vandrade fritt emot saker jag inte ens ville tänka på. Tårarna rann och mitt hjärta brast itu precis som min mors gjorde men hundra gånger värre.

”Led han?” hasplade jag ur mig. Hon nickade och grät ännu mer. ”Langdon berättade allt. Dem höll honom Leslie. Och istället för att döda honom med magi gjorde dem det på ett mänskligt sätt… Med ett svärd. De stack det rakt igenom hjärtat.”

Jag kände hur muren jag byggt upp förstördes, bara rasade ner. Jag skakade på huvudet och mumlade förtvivlat 'nej'. Jag slöt mina ögon i bråkdelen av en sekund och min värld svartnade till, jag klarade inte av det smärtan var olidlig. En häxas förlust var inte som en mänskligs den var hundra gånger värre.

*


Miss Wale visste inte vad hon skulle göra. Hennes mans förlust hade tagit kål på henne. Hon kunde inte ens tänka klart. Allt hon ville var att dö med honom, sida vid sida. Men det gick inte. Miss Wale visste att hennes dotter behövde henne – hon visste att världen behövde dem båda. Så hon gjorde något hon aldrig gjort tidigare. Hon kastade en förbannelse över sig själv. Förbannelsen skulle få henne att aldrig kunna känna igen. Hon skulle bara vara kapabel till en sak i livet, och det var att kunna ge hennes dotter kärlek. Men alla andra känslor var så gott som borta. Hon var ett tomtskal med inget annat än hat för omvärlden. Hon skulle få sin hämnd, det hade hon svurit på. Men inte förrän tiden var inne och dem fyra återuppstod igen.

”Cassie, Nate och Leslie, min dotter måste härifrån och det är nu”, sa Miss Wale ursinnigt. Miss Jane mötte hennes blick med en sträng blick. Miss Jane var inte nöjd med Artys förhastade slutsatser (Artys Wale). ”Artys, gamla goda vän, vi kan inte ta förhastade slutsatser än. Det finns många elever som måste lämna Jangbrigd inte bara din dotter och hennes tre vänner”, sa miss Jane och försökte att låta så normal hon kunde. Hon visste att hennes gamla goda vän hade fått sitt hjärta krossat och skulle aldrig bli sig lik igen, någonsin. Hon visste mycket väl att sorgen hade tagit över hennes kropp och att hennes slutsatser bara kom av en sak – en moderskärlek.

”Chally, Leslie är allt jag har kvar”, viskade Miss Wale med en knappt hörbar röst. Miss Wale nickade förstående.

”Jag skickar dem till den mänskliga världen på ett villkor”, sa hon allvarligt. Miss Wale nickade hysteriskt. ”Vad som helst.”

”De ska alla skickas långt ifrån varandra, och Artys…”

”Ja Chally?”

”Artys i den mänskliga världen finns inte magi, på något sätt.”

”Men förbannelser? Hur funkar dem?” miss Wales röst kom ut som en viskning. ”Det är det närmaste du kan komma magi, om du bär på en förbannelse följer den med dit. Men Artys det innebär mer än så…”

”Vad menar du Chally?”

”Det betyder att förbannelser kan väckas till liv där också”, förklarade Miss Jane. Miss Wale nickade förstående och log.

”När dem fyra återuppstår ska jag återkomma och ta tillbaka det som är vårt”, sa miss Wale övertygande. ”Artys hur kan du veta att dem fyra är tillbaka om du är i en annan värld?” frågade miss Jane nyfiket. ”Magi flyter i mina ådror Chally jag vet när dem fyra återuppstår det gör vi alla.”

”Den nya generationen av dem fyra ska återuppstå och endast då ska vi ses igen goda vän”, sa miss Jane och ställde sig upp för att skaka miss Wales hand. De kollade på varandra länge innan miss Jane braste ut i tårar och drog in sin gamla gode bästa vän i famnen för en sista kram de någonsin skulle ha innan de fyra återuppstod.

”Jag ska skicka er till England, London och jag ska välsigna er, ni kommer finna lycka”, sa miss Jane och blåste ett rött sorts pulver över miss Wale.

”Tack gode vän, jag kommer aldrig glömma dig, vi kommer träffas igen, så är det sagt och så ska det bli”, sa miss Wale och kände igen. Det var första gången hon kände och det skulle bli hennes sista. Förbannelsen låter en bara känna en gång, och miss Jane väckte denna gång till liv.

Det röda pulvret om slukade miss Wale och fick henne att känna sig illamående, på ett bra sätt.

”Se så, gå nu packa dina väskor vid midnatt kommer du försvinna och så kommer Cassie och Nate med deras familjer, jag tar handom dem sen”, sa miss Jane och vände sig om för att kollade emot fönstret. Miss Wale gick sin väg ut ur det stora slottet, så kallad skola och gick emot hennes nya liv.

”När dem fyra återuppstår ska jag komma tillbaka”, sa hon för sig själv. ”Med min dotter och magi ska komma till liv igen i våra liv.”

 Hello lost friends, om du läser detta, om du nu ens är kvar på bloggen så ska jag börja skriva igen denna sommaren då jag har lov och all tid i världen till att göra det jag brinner för; att skriva noveller. Så slå dig ner, och beredd dig på något storslaget BECAUSE IM BACK.